Betraktelse.

Det fanns en tid då hela livet låg framför mig. Obekymrat sparkade jag av mig mina skor i hallen efter skolan. Solen gick upp morgon efter morgon. Månen lyste för mig medan jag sov. Livet passerade och dagar radades upp som dagar gör.

Det finns en tid då hela livet kommer att ligga bakom mig. Månen kommer att leta efter mig om nätterna, solen kommer att värma upp andra hjärtan, för mina dagar är till ända. Mitt minne kommer att bevaras i trädens sus, i havets ebb och flod, på ängar och öppna fält.

Det finns ett nu. Tiden står hand i hand runtomkring oss, ramar in smärtpunkter och innerlighet. Månen och solen missar ingenting, träden är tysta vittnen inför det liv som just nu rullas ut framför och inuti oss. Varje dag vill bära oss på sina axlar, lyfta oss så högt att vi kan se vår egen horisont.

Dagar har snart blivit till ett år. Lärdomar står på kö för att förvaltas. Ledtrådar är utplacerade längs våra känslor och drömmar uttrycker det vi inte har lyckats sätta ord på ännu.

Vem har jag varit detta år? Vad har jag utfört med närvaro, noggrannhet och inlevelse? Vilka nya tankar och vanor har omfamnat mig? Vilka ögon har berört mig och vad har jag bidragit med? Vad har fallit i glömska och på vilka sätt har enkelheten fått stå tillbaka?

Vad i mig längtar efter utrymme? Vad och vem vill jag möta och hur kan jag säkerställa att jag möter mig själv? Vilka vägar vill jag vandra och vilka dörrar vill jag stänga? Vad har jag vuxit ur och hur kan jag hedra de dagar som är på väg?

Vad vill livet med mig? Tar jag mig tid att lyssna på längtan inuti? Hur kan jag leva på ett sätt så att dagar vecklas ut i lagom takt, så att min själ hinner med? Vilka ledord kan tjäna som mentorer när jag glömmer att andas? Vad behöver jag skala bort för att ha tid att möta både måne och sol?