Hopp i en brusten tid.

Ibland ställs vi inför ett före och ett efter. Ett datum ristas in i hjärtat och vi blir aldrig mer desamma. Händelser borrar sig in i våra djupaste centrum. Vi förlorar något eller någon: hoppet, tron, livskamraten eller personen vi trodde att vi var. Vi ser ett livsbeslut lika klart som vårens första citronfjäril mot en naken himmel.

Ibland gör vi något en allra första gång, ibland för den allra sista. Vi är inte alltid medvetna om vilka händelser, utsikter och kurvor som väntar, vilka rum vi ska kliva in i, eller lämna, för en allra första eller sista gång. Ibland avslutar vi ett kapitel, utan att veta att livet redan har påbörjat ett nytt.

Ibland brister hjärtat, samtidigt som våren slår ut i sin vackraste blom. Medan solen häller sina klaraste strålar över jorden, kan jorden visa vad ren ondska är. Men vad vi än ställs inför, så finns det ett före och ett efter, en första och en sista gång. Det sista vapnet kommer att läggas ned. Den första vitsippan kommer att slå ut i blom. De sista tårarna kommer att torka.

Vi kommer att bli till människor som lever i efterdyningarna av något svårt, men vi kommer också att visa våra barn och barnbarn vad godhet, hopp och medmänsklighet är. Vi kommer att lära av historien, lita på framtiden och tillsammans bygga något vackert av ondskans spillror. Vi kommer att resa oss upp, om och om igen, precis så många gånger vi behöver.