När du vänder dig om en sista gång för att se sanningen om ditt liv, må du se färger som hänför dig, känna smak av smultron, doft av barndom och syren och höra ljud av havsbris och tallsus.

Må dina sorger och snedtramp blekna, förlåtelse breda ut sig i ditt ansikte och din hud minnas varma händer. Må alla dina dagar stå vända mot solen. Må du förstå att du alltid har varit älskad. Må du gå genom tiden med tillförsikt.

Ur Andetaget, livet, evigheten – vägledning i varje ögonblick

Du är inte en följare, inte en kopia, inte ett projekt, du är en tusensköna. Du är en färg som breder ut sig, en konstnär som dyker ner i djupen för att finna pärlor som förvandlar mörker till ljus, en spricka som kan konsten att överbrygga. Du är ögonen som inte ryggar tillbaka för det otämjbara, för darrande händer, för hemlöshet.

Ur Innan jag dör vill jag förstå varför jag ödslade så mycket tid

Ge aldrig upp. Världen behöver människor som har vandrat genom det svåraste och mörkaste. Som har burit det tunga. Som har fallit och rest sig igen. Som har fått starka ben och starka armar att sträcka ut till dem som går genom natten.

Ur Älskad – vila i den du är

Frihet är att välja rätt avgränsningar, rätt ramar, rätt staket. Det är att låtsas mindre, streta och strida mindre, prata mindre, slösa mindre. Det är att leva, inte utifrån andra, inte utifrån bedrifter och kraftprov, inte utifrån överhuvudtaget. Det är att vända inåt, välja sida, vända hem smalna av, skala bort, koppla ner och trä väsentligheter på strån.

Ur Innan jag dör vill jag förstå varför jag ödslade så mycket tid

Ingen stjärna är förlorad. Du kan ännu bli vad du är menad att vara. Du står vid en skiljelinje där din livstråd glänser, där din röst förstärks. Du står vid en vändpunkt där klarheten växer för varje sekund, där dina konturer träder starkare fram för varje rakryggat val. Du står i soluppgången, där sånglärkorna vaknar, där dina frågor inte längre famlar efter svar. Du håller en stjärna i din hand, en stjärna som strålar med ditt namn.

Ur Innan jag dör vill jag förstå varför jag ödslade så mycket tid

Du vet inte, så du kan lika gärna leva som om. Som om det vackraste är nära. Som om det är möjligt. Som om det är i dag det händer, eller slutar ske. Som om solen kommer att stanna för evigt. Som om det är första gången ögon möts. Som om det är sista gången hjärtan sluts. Som om livet bara kan ge, inte dra ifrån. Som om murar som rivs ner, är fred som byggs upp. Som om dagen i dag är gåvan du kom för att ge bort. Du vet inte, så du kan lika gärna leva som om.

Ur Strimmor av ljus

Så kom dagen då drömmarna inte kunde vänta. Solens strålar drog dig uppåt som en blomma. Du visste inte längre vad rädsla var. Du fick bråttom. Gjorde dig av med skuggornas bagage och sprang. Inte på flykt, utan av iver att verkställa ditt livsverk. Du visste att den sanna friheten skulle finna dig. Att din inre övertygelse skulle öppna ditt hjärta, öppna många hjärtan. Du visste att du kunde flyga, utan någon annan kompass än den inre. Du kastade dig ut och flög.

Ur Strimmor av ljus

Om det var du som styrde världen skulle trygghet spännas som ett tak över jorden. Ensamhet skulle gå upp i intet och gemenskap bli till en punkt kring vilken allt cirkulerade. Din kärlek skulle överse misstag med tålamod, och även den tysta gråten skulle omfamnas.

Om det var du som styrde världen skulle den lilla insatsen läggas i det öppna. Svaghet skulle bli till styrka, hat förvandlas till förlåtelse och konflikt bli till dialog. Ögon skulle riktas mot kreativitetens broar och konst och skönhet spridas som en löpeld över jorden. 

Om det var du som styrde världen skulle frid och fred vara avgörande vid varje beslut. Barn och gamla skulle föra jordens talan. Fåglar skulle visa livets panoramavy. Havet skulle släcka törsten efter makt över andra. Din trygghet skulle vara ordlös, så som trädens.

Ibland gör vi fel, för att vi är människor. Ibland går vi vilse och tappar kontakten med den stig som livet vill att vi ska gå, för att vi är människor. Ibland är vi till och med rädda för att förlora våra trötta och mest utsjasade jag, för att vi är människor.

Ibland behöver ord skrivas stora på himlen för att vi ska förstå att vi är en fjäril nu och sedan borta. Vi är flyktiga gäster på jorden, men framför oss ligger en solbelyst stig. Medan världen brinner utan nåd kan vi hålla oss nära den ljusa tystnaden och följa vinden som visar oss den högre vägen.

Tack vare att vi är människor kan vi se världens skönhet, även mitt i krig. Tack vare att vi är människor kan vi uppskatta bergstoppar och horisonter, oavsett om vi når dem eller inte. Tack vare att vi är människor kan vi se hela mänskligheten förenas, i en enda regndroppe.

Din natt ska stå ljus. Stormen och mörkret ska inte längre omfamna dig. Månen ska vägleda dina steg genom natten. Stjärnorna ska lyfta ditt hopp och solen låta dig veta att du är älskad. Gräset ska skriva ditt namn i sin grönska. Din förtvivlan ska dunsta, som sommarens morgondagg torkar upp och försvinner.

Din natt ska stå ljus. Åren bakom dig ska lyfta dagarna framför dig. Tiden ska du inte längre mäta, den ska vara en del av dig. Du ska vara lycklig, på ditt eget sätt och du ska aldrig mer känna dig ensam. Din smärta ska vara ett bevis på att du håller ditt hjärta öppet. 

Din natt ska stå ljus. Misströstan ska omvandlas till styrka. Hopplöshet ska bli till framtidstro. Omgivningen ska vända sina blickar mot dig och du ska få lysa. Du ska sprida den visdom som kommit ur din vandring. Din resa ska vara en bekräftelse på att bedrövelse är en grogrund för tillförsikt.

Ur Små tankar om livets stora frågor