En stund på jorden.

Det var en gång en människa, som förhandlade bort det som betydde allra mest. Det var en gång en mänsklighet, som glömde bort att just nu är allt vi har. Det var en gång en sekund, som blev den allra sista.

En gång ska vi vara människor som levde för längesedan. En dag är det inte längre sent, utan för sent. En dag kan vi inte längre vända blad, förändra saker och ting i morgon, eller skjuta upp de ord som längtar efter att komma till liv.

Med en kniv mot strupen vet vi alla vad vi skulle göra, om livet fick välja åt oss. Med hjärtat i handen, vet vi vilka vägskäl vi står inför, eller väjer undan för. Med en luftig kalender och vidsträckta sommardagar framför oss, får vi alla gåvan att lyfta våra kärnor.

En stund på jorden. Hjärtan som slår. Fortfarande vägskäl som bär på löften. När vinden tar tag i skog och äng, är det för att påminna oss om att nuet är allt vi har. När blommorna fyller vägrenar med färg är det för att visa oss hur man gör när man blommar.

Det var en gång en sekund, som kan bli den allra första.