Året ligger bakom oss, hoprullat som ett pärlband av minnen inuti. Framför oss ligger ett öppet fält av dagar. Tid som hoppas på vår närvaro, på vår ärlighet och på vår äkthet. Veckor och månader som sätter sin tillit till vår villighet att skydda det som ska ligga hoprullat som det allra vackraste när 2023 övergår till 2024.

Vårt inre pärlband kan rullas ut och läggas på ett papper, rakt som en horisont. Horisonten kan ge insikter, klarhet, förståelse och acceptans. Den kan upptäcka mönster från året som gått, frigöra onödigt bagage och hitta de situationer som vill upplevas igen. Den kan klargöra vilka känslor som vill pulsera i våra kroppar och vilka platser som ger en levande känsla av rymd och vidd.

Horisonter ger klarhet. De separerar himmel från hav, svart från vitt och viktigt från oviktigt. För horisonter målas inte bara i naturen, utan även inom oss som perspektiv och utsiktspunkter. Inre horisonter hjälper oss att se klart, att välja selektivt, att ta avstamp och sedan fortsätta med kavata steg och skarpa konturer.

Vad är allra viktigast 2023, om livet självt får välja? Vad är inte viktigt längre? Vilka pärlor vill vi trä på våra pärlband och hur vill vi att våra horisonter ska målas på papper om ett år? Inom vilka områden vill vi ta ett steg tillbaka, för att låta någon annan skina? Och var ska vi kliva fram och ge vårt allt? Vad ska vi sluta med, göra oss av med, och sist men inte minst: Vad har vi i våra liv som vi kan älska lite mer?

Den rädsla som sprids i världen på olika sätt kan distrahera eller till och med förlama oss. Om vi låter den. En EKG-kurva är dock inte platt, vore den det hade livet redan runnit ur oss. Kurvan rör sig upp och ner, genom toppar och dalar. Precis som våra liv och världens rörelser.

Vår uppgift, här och nu, är att minnas att allt som går sönder kan byggas upp än starkare. Allt som smärtar kan läka. Bottnar kan förvandlas till höjder. Ondska kan omslutas av ljus, vapen läggas ner och vårblommor växa genom asfalt.

Rädsla gör ingen nytta, den tynger ner oss och fjärmar oss från det enda vi kan påverka: Vår individuella kraftbägare, det unika ljus som just vi har fått för att sprida på jorden.

Det är vår rättighet att rikta våra steg och blickar åt de håll som stärker oss. Det är vår skyldighet att stänga dörrar till det som göder rädslan eller ger korsdrag i vårt inre. Det är vårt ansvar att klippa trådar till det som urholkar vår tro på världens godhet.

Vår makt som människor ligger inte i vår kapacitet att absorbera mest mörker, utan i att sprida mest ljus. För när vi inte är paralyserade av oro är vi fria att skapa något så bländande vackert att mörkret rasar av både våra egna och världens axlar.  

Vi kan vara motvikten till rädsla, en dag i taget, hela året ut.

En tisdag i november kan kännas grå, dassig och intetsägande. Lite deppig. Mer mörker på väg. En kalender som rusar mot jul och kanske saknar vita hål. En överbefolkad planet, ett överstimulerat och uppkopplat sinne, ett ledset klimat och en lynnig ekonomi och politik.

Men en tisdag i november kan också lysa. Axlar kan sjunka, ett ja kan bli till ett nej, kroppar kan sakta ner och hjärtan få leda. Ögon kan mötas och ärlighet uttalas. Ord kan sättas på papper och längtan släppas fri. Ljus kan tändas och tilliten lägga sig till ro. Livet och mjukheten kan få ta plats.

En dag kommer vi att titta tillbaka på november 2022 och le. För allt vi hade, för alla människor som fortfarande fanns omkring oss, för kroppen som gjorde sitt allra bästa och för de val vi vågade göra, för framtidens skull. Vi kommer att känna mjukheten i våra kroppar, vi kommer att ha upptäckt vart längtan ville leda oss och vi kommer aldrig mer att ta en novemberdag för given.

Så länge vi tiger om det som är viktigt för oss tynar vi sakta bort. Så länge vi tystar vår kreativitet kommer vi inte att flyga. Så länge vi låter hjärnan styra våra steg kommer våra hjärtan att pocka på vår uppmärksamhet.

Hur högt eller lågt är taken på våra liv? När livet slokar, vad säger vi till oss själva gällande en blommas förmåga att komma igen med ny och obegränsad kraft? Hur många olika sätt kan vi säga ”jag älskar dig” utan ord – till oss själva?

När höstlöven faller, låt oss bygga ett nät inuti som fångar allt magiskt vi får vara med om under en dag. När vi tvivlar, låt oss våga släppa taget om det vi bär med oss för säkerhetens skull. När vi tror att vi vet allt, låt det oförklarligt vackra svepa med oss och beröra oss till gåshud och tårar.

När vi saknar hopp, låt oss duscha bort rädslan, låt oss dansa bort oron och låt oss minnas att vi duger som vi är, precis som eklöven i höstsolen.

I en värld där ondskan får allt större utrymme är det än viktigare att låta godheten växa och få starka vingar och vakna ögon på sig. Just nu lägger någon ner sitt vapen mitt i ett blodigt krig. Just nu siktar någon på det omöjliga och inspirerar en hel generation. Just nu förändras någons dag av den första revan av rosa på himlen.

Just nu sväljer någon sin stolthet och säger förlåt efter år av osämja. Just nu bestämmer sig någon för att överraska en vän. Just nu rusar människor fram för att hjälpa någon som har skadat sig. Just nu väljer någon att grunda sig för att kunna flyga. Just nu blir någons tårar till regnbågar. Just nu bestämmer sig någon för att älska varje bokstav i sitt livsalfabet.

Just nu dansar framtidens hopp så vackert att mänskligheten får tårar i ögonen.

Höstens färger rasar mot marken och vi får följa med. Kasta det urvuxna, vissnade och trötta. Höst är att titta ärligt på nuets nakna grenar. Det är att närma sig jorden, rötterna och cirkeln som omsluter det levande och döda. På hösten firar naturen allt och alla som en gång blommat.

Löven faller inte för att något tar slut utan för att något nytt börjar. Ett träd som släpper taget om sitt blad lyfter möjligheten för kommande blads blomning. I naturen härskar perfektion och vi är en del av den. Ett blad i taget lyfter framtiden i färg. 

Hjälp oss i dag att acceptera hur verkligheten ser ut, samtidigt som vi förfinar och förskönar den. Ge oss mod att släppa taget om det som har gjort sitt. Påminn oss om att livet är menat att levas i färg.

Pär Lagerkvist skrev: ”En gång ska du vara en av dem som levat för länge sedan. Jorden ska minnas dig så som den minns gräset och skogarna. Så som myllan minns det multnande lövet och så som bergen minns vindarna. Din frid ska vara oändlig så som havet.”

Det snabbaste sättet att uppskatta livet är att tänka på döden. Och sedan på allt vackert och viktigt som ska ske innan den. Mellan nu och dödsbädden, vad vill vi åstadkomma och bidra med? Vilka vill vi göra skillnad för, älska och ge tid och engagemang?

Hjälp oss i dag att minnas att våra ord och vår närvaro behövs. Låt våra tankar, våra blickar och våra livsberättelser göra skillnad. Gör våra skratt, våra röster och våra drömmar viktiga för någon annan. Hjälp oss att uppskatta livet. 

Om sommaren skriver naturen sina vackraste ord på marken. Moln ramar in oss och gröna färger överträffar varandra i högstämdhet. Varje vrå prunkar av liv. Fåglar bygger bo, syrsor spelar och fräknar breder ut sig. Om sommaren blir färgläran levande.

I norr är ljusets varma ankomst en kontrast till vinterns karga ansiktsuttryck. Lövklädda grenar omfamnar oss. Varje millimeter dånar av skönhet. Om sommaren tar vi sats och fyller på vår inre lykta. Om sommaren hjälper vi varandra att växa i storslagenhet.

Påminn oss i dag om att läsa varje ord som skrivs på sommarens mark. Låt oss följa fjärilars färd från blomma till blomma och bada i den färg som naturen häller över oss. Låt oss bli till en del av den perfektion som pulserar här och nu.

Valborgsmässoafton är placerad mitt emellan vårdagjämning och midsommar. Ljuset ligger framför oss och våren drar fram som en virvelvind på vidder och jord. Vi lämnar april och kliver in i en ljusgrön månad fylld av hopp och tro. En månad att älska, vörda och använda.

Som majblommor kan vi öppna oss för dagsljuset och inventera månaden som gått. Vilka steg har vi tagit mot våra mål? Vad har vi lärt oss om oss själva? Vilka beslut har vi fattat? Vilka människor har berikat våra liv? Vad är vi tacksamma för och vad vill vi ge mer syre i maj?   

Hjälp oss i dag att fira solens återkomst. Ge oss eld till våra drömmar, mod att brinna för det nobla och kraft att föra ut vår passion i handling. Hjälp oss att elda upp det som inte längre gynnar någon och låt oss vara lyhörda för den låga som brinner inom oss.

Ibland ställs vi inför ett före och ett efter i livet. Ett datum ristas in i hjärtat och vi blir aldrig mer desamma. Kanske ställs vi inför händelser i omvärlden som borrar sig in i våra djupaste centrum. Kanske förlorar vi något eller någon: hoppet, tron, livskamraten eller den person vi trodde att vi var. Kanske ser vi plötsligt ett livsbeslut lika klart som vårens första citronfjäril mot en naken himmel.

Ibland gör vi något för den allra första gången, ibland för den allra sista. Inte alltid är vi medvetna om vilka händelser, utsikter och kurvor som väntar på vår stig. Ibland är det ett före eller ett efter som hjälper oss att se vilka rum som vi ska kliva in i, eller lämna, för den allra första eller den allra sista gången. Ibland tvingas vi att avsluta ett kapitel, utan att veta att livet samtidigt har påbörjat ett nytt.

Ibland brister hjärtat, samtidigt som våren slår ut i sin vackraste blom. Medan solen häller sina klaraste strålar över jorden, kan jorden visa vad ren ondska är. Men vad vi än ställs inför, så finns det ett före och ett efter, en första och en sista gång. Det sista vapnet kommer att läggas ned. Den första vitsippan kommer att slå ut i blom. De sista tårarna kommer att torka.

Vi kommer att bli till människor som lever i efterdyningarna av något svårt, men vi kommer också att visa våra barn och barnbarn vad godhet, hopp och medmänsklighet är. Vi kommer att lära av historien, lita på framtiden och tillsammans bygga något vackert av ondskans spillror. Vi kommer att resa oss upp, om och om igen, precis så många gånger vi behöver.