I naturens famn.

Ju längre bort vi kommer från naturen, ett desto mer förorenat ljud omger oss. Tåg, lastbilar, flygplan och sopbilar. Våra öron är ständigt på sin vakt och naturens läkande ljud drunknar i mänsklighetens artificiella.

Vi människor är föränderliga, men jag tror att vårt nervsystem och våra kroppar påverkas av de föroreningar som tar sig in genom hud, öron, ögon, munnar, lungor, djupt in i våra celler och vår själ.

Avståndet till och frånvaron av daglig kontakt med jord, hav, vind, blommor och fåglar gör att vi på sikt trubbas av, försvagas och tappar kontakten med dem vi är. Vi behöver naturen och den behöver oss.

Jag tror inte att vi kan läka på djupet om våra kroppar och sinnen ständigt stressas av vår omgivning, men jag tror inte heller att alla kan, vill eller ska lämna stadsmiljöer och puls. Skog och mark kan omfamna oss var vi än bor och vi kan finna gas och broms mellan acceptans och allvar.

Naturen bär oss i sin famn, precis som den bär sädesärlor, ekorrar och förgätmigej. Den är en hamn som alltid väntar och längtar. Den förstår att vi inte alltid har tid, men sörjer varje dag utan oss.

Att låta sig omfamnas av naturen är att veta att man är älskad. Det är att ha tillit till utomhusluftens kraft och solens värmande strålar. Det är att ge tid till grönskan och regelbundet finna vila för öron, ögon och själ. 

Vad som än ligger framför oss vill landskapet lyfta nästa steg. Vad som än ligger bakom oss kan skog och hav läka det som smärtat. Vilka svar vi än väntar på bär naturen ledtrådar och visdom i sin famn.

Låt oss ge tid till det viktiga och långsiktiga och ta steg bort från stress och brus. Gör oss mer lika naturen med tålmodighet, uthållighet och tillit. Hjälp oss att älska som naturen älskar oss.