Att växa i takt med livet.

Jag tycker mycket om det engelska uttrycket ”pace of grace”. Vi kan tolka det hur vi vill, men jag tänker att det handlar om att växa i takt med naturen, i takt med vår själ och i en takt där vi inte förlorar närheten till dem vi innerst inne är.

Den bästa läraren vi har är livet självt. Och våra kroppar och känslor. Vi vet när vi är på väg åt fel håll, när livet snurrar på för fort och när vi går emot vår egen takt och magkänsla. Precis som vårt immunförsvar arbetar med att hålla våra kroppar välmående arbetar våra känslor med att hålla oss friska emotionellt och själsligt.

Varje fysisk eller emotionell obehagskänsla vill berätta något. Kanske har stress eller stagnation fått oss att tappa glädjen? Kanske sa vi ja när vi borde ha sagt nej? Kanske känns våra dagar inte meningsfulla – på djupet? Kanske behöver de äkta känslorna få mer utrymme så att de förvrängda inte tar över? Kanske lever vi i ett tempo som inte passar dem vi är?

Livet är kort, men vi har inte bråttom någonstans. Livet är långt, men vi kan inte förlita oss på att morgondagen ska ta önskade steg åt oss. Det som kvarstår är nuets förundran och skönhetsfläckar och de andetag som böljar in och ut genom oss.

Kanske vecklas våra vingar ut på nya sätt i morgon, kanske inte. Kanske behöver vi mer tid i mörkret för att förstå värdet av ljuset. Kanske behöver vi se och uppskatta de ljus som redan lyser på oss i stort och smått. Kanske behöver vi ta modigare steg i takt med livets vision för oss.

Oavsett var vi befinner oss på vår livsresa räcker det med att bara leva, i takt med det liv som just vi fick till låns. För när vi lever i takt med livet, i kontakt med både kropp och själ, kommer vi precis dit vi ska vid precis rätt tidpunkt och vi kommer att utvecklas i precis den takt som passar både oss och de människor vi är menade att bidra till på jorden.