Året framför oss.

Mitt hjärta har gått sönder fler gånger än vad jag kan räkna det senaste året. Året då kriget kröp närmare. Lemlästade kroppar med osjungna sånger inuti. Outlevda drömmar i framstupa sidoläge. Djur som flyr för sina liv. Skräckslagna barn som sträcker ut sina små armar mot pappa, på väg bort. Vapenexport som ger tillåtelse att döda, men bara ”dem”. Mörkret slår in mot mänsklighetens strand.  

Min innerliga önskan är att aldrig bli avtrubbad. Att aldrig sluta rygga tillbaka när jag ser våld eller vapen. Att aldrig sluta tro på att även maktlystna män kan nyktra till, vakna upp och vilja börja ställa saker och ting tillrätta. Att aldrig låta mitt hjärta hårdna och börja normalisera vansinne. För om det är något som varje cell i min kropp vet, så är det att våld föder våld och att det inte finns några vinnare i ett krig.  

Vår generation fick mycket att bära på våra axlar, men vi fick också styrkan. Framtiden står med öppna armar och våren spricker snart ut i blom igen. Sorg, hopplöshet och raseri kan förvandlas till handlingskraft och målmedvetenhet. Långsamt, nästan ljudlöst, kan vår hängivenhet breda ut sig och börja lysa upp mörkret. Även om vi bara har nuet att hålla oss i, låt oss göra allt vi kan, om inte annat så för barnens skull. Låt året vi har framför oss bli året då inte ens tystnaden kunde tiga längre.