Tidens händer formar våra ansikten. Två mjuka handflator omfamnar allt som vi är, allt som vi var och allt som är på väg. Misslyckanden och glansdagar, sargade sanningar och soliga minnen, allt får vara med i livet som är vårt.

Tidens händer formar vårt inre. Verklighet och drömmar vilar knäppta över bröstet, hand i hand, dag för dag. I de inre rummen finns inga begränsningar, inget dömande och ingen oro. På den innersta platsen är vi fria från tid och rum.

Tidens händer formar våra hjärtan. Skråmor förvandlas till visdom, sorg ger näring till lyckan, längtan vinner över tvekan. Livet strömmar emot oss, som en varm vind. Ansikten vänds mot solen. Det enda som räknas är här och nu.  

Om vi tvivlar på att vår dröm är möjlig att förverkliga behöver vi bara iaktta naturen och minnas att vi är en del av den. Lycka föds där karaktär byggs. Träd är ståndaktiga och står upp dag efter dag. När vi framkallar vårt syfte, och lever i linje med det, föds lycka.

Vi får en kort stund på jorden. Som pärlor glittrar vi fram. Vi guppar upp och ned, får skjuts av vinden till renare vatten och sannare ord. Solen viskar vårt namn. Havet ligger blankt som hoppet. Det är nu som livet är vårt. Det är nu karaktär vill byggas. Det är nu brisen bär.

Hjälp oss att minnas att vi har mer kraft och styrka än vad vi tror. Låt oss vara varsamma med vår tid och karaktärsfasta när vi bygger våra drömmar. Hjälp oss att minnas att vi är pärlor och att vi glittrar för att vi finns till.

Värmen tar sats. Morgonkvistar lyfter knoppar mot framtiden. Andetag väcker utsikter som slumrat i vinterns mörker. Ljus står i givakt och placerar glittrande pärlor på varje önskan som vill gro. Solen omfamnar nedkylda känslor och nyvunna fräknar breder ut sig.

I kroppar härbärgerar friheten. Vidsträckta dagar väntar. Knoppar brister och ögon möts. Det som gömts i snö, söker sig upp mot solen. En grön matta rullas ut. Nakna ansikten blottas och nya vägar blir skönjbara. På våren står livets vackraste pärlor på kö.

Hjälp oss att omfamna ljuset. Låt oss väcka det som har slumrat och upptäcka nya vägar framåt. Hjälp oss att skala av det som inte längre behövs och påminn oss om att förbli ödmjuka inför naturen. Låt oss minnas att njuta av våren.

Även om vi inte vet vad ett frö kommer att ge, är det ändå värt att så. Även om vi inte vet vart våra handlingar leder, är det värt att ta klivet. Det är en värdefull dag om frön läggs i jord. Varje minut när vi sätter den ena foten framför den andra mot vårt mål, är en rik minut.

Blommor är vackra, men känslan av att ha satsat på och arbetat hårt för något som vi vill se växa, är ännu ståtligare. Det är värt att investera i det vi tror på, utan att förvänta oss något i retur. Det är värt att så, även om vi inte vet om, när eller hur vi får skörda. Sådd är viktigare än grodd. 

Hjälp oss i dag att stå upp för och arbeta för något större än oss själva. Hjälp oss att se vad vi kan ge och till vilka. Påminn oss om att ha tillit till frön som ännu inte har grott. Gör oss till människor med drivkrafter så starka att målet blir oviktigt.

Det finns en väntan. En inre plats där tystnad vägleder dina steg. En plats där förväntan är samma sak som lycka, där ord och tankar hittar hem. En plats som längtar, som om den ville omfamna dig.

Det finns en väntan som rullas ut som en vit matta. En morgondag som du inte vet någonting om, men som vet allt om dig. Ett rum att samlas i, en plats att återvända till, en sanning som består.

Det finns en väntan bortom tid och rum. En ogripbar fjäril som följer varje steg du tar, i färg. Väntan är vacker, den visar att du lever. Visar att din väg ännu inte har vandrats hela vägen hem. Visar att livets hjärta fortfarande pumpar i dig.      

Du sätter dig ned, tyst som en fjäder. Dina rörelser blir så små att du hör livets alla nyanser. Du vänder dig till hjärtats mitt. Ljuden stängs ute. Du hör ärlighetens röst. Sanningen talar.

Du stannar på platsen där du både börjar och slutar. Du vänder ditt ansikte mot ljuset, mot det som fyller dig med hopp, mot det som talar när du tystnar. Du litar på stillhetens vägledning.

När det är tid för vandring ställer du dig upp, med hjärtat i handen. Bruset, larmet och sorlet har runnit av dig. Du går mot solen. Ditt liv är en stillsam tavla som förändrar världen.

Varje gång livet får dig ner på knä, res dig upp igen. Som om du hade vingar. Välj det ljusa och mjuka, det skira och sköra, välj det som öppnar ditt hjärta som en blomma.

Om livet får dig ner på knä, stanna kvar en stund. Som om vingarna vägledde. Se mörker som en väg för visdom, välj eftertanke framför brådska, välj stillheten nära jorden.

När livet får dig ner på knä, tacka. Och minns att du har vingar. Du är människa, men saknar inte förmågan att flyga. Du är människa med obegränsad höjd. Du är människa och älskad.   

Inte alltid blir det som vi hade önskat. Liv slocknar, mörker breder ut sig, sjukdom tar plats. Men där sorg finns, finns också möjlighet att lysa. Där dunkel existerar, kan vi bli till ljus. Det blir kanske inte alltid som vi hade önskat, men vi kan stärka vår inre sol.

Inte alltid blir det som vi hade hoppats. Dörrar stängs, avsked fullbordas, avslut sker. Men med varje farväl uppenbaras nya vidder, nya vägar, nya vyer. Det blir kanske inte som vi hade hoppats, men vi kan bygga nytt hopp.

Inte alltid blir det som vi hade trott. Åren springer fort och måsten tar överhanden. Men så länge vi andas, kan vi vända vår skuta, forma framtiden, omfamna livet. Det blir kanske inte alltid som vi hade trott, men det kan bli sagolikt vackert.

Himlen klarnar upp. Jorden ligger vaken och väntar på våren. I träden jublar knopparna, för snart är det dags för lövsprickning. I söder gör sig sädesärlor redo, fjädrarna glänser.

Himlen klarnar upp. Händer öppnas och hopp rinner ner i människorna. Vi finner varandras hjärtan och låter solen torka bort mörkrets tårar. Vi vågar tro, även om natten känns lång.  

Himlen klarnar upp. Vi står på kanten till framtiden, till ljuset, till våren. Vi förminskar inte mörkret, vi lyser upp det och omfamnar det. Tillsammans inväntar vi blomning.

Det är dags att blicka tillbaka på det år som gått. Vad har vi lärt oss om oss själva? Hur skulle vi sammanfatta året med tre ord? Vad har varit mest betydelsefullt? Hur har vi vuxit som människor? Vad önskar vi mer eller mindre av kommande år? Hur vill vi tacka för året som gått?

Om vi skulle ta ett viktigt steg nästa år, vad skulle det innebära? Vilka människor påminner oss om att vi har mer att ge? Vilka livsbyggen är ofärdiga eller redo att rivas? Vilket enstaka ledord ska guida oss genom nästa år? Vilka tack vill vi sända ut när nästa år går mot sitt slut?

Årets sista dagar, låt oss ta tid för eftertanke. Hjälp oss att se hur året har berikat och stärkt oss. Gör oss ödmjuka inför att ha fått vara med ännu ett år och hjälp oss att hedra de dagar och månader som är på väg. Låt oss känna det högtidliga i att leva.