Kategori: Okategoriserad

Vad är skillnaden för dig mellan semester, rekreation, egentid, ledighet, mellanrum och vila? Var befinner du dig just nu i livet och vad har du bakom dig och framför dig den kommande tiden? Längtar du mest efter gemenskap eller ensamhet, tystnad eller musik, struktur eller frihet?

Var vi än är och hur vi än definierar vår tid håller någonting inom oss på att dö, samtidigt som någonting annat vill födas. Vi ömsar hela tiden emotionella, mentala och själsliga skinn, mer eller mindre omedvetet. Ju mer vi välkomnar livets skiften, desto vackrare blir också livets mellanrum.

Varje gång vi stänger dörren till omedelbar tillfredsställelse och upptagenhet stärks vi. Varje gång vi väljer bort oro och istället fokuserar på tacksamhet ömsar vi skinn. Varje gång självkritiken får stå tillbaka för skapandet når vi djupare in i vår kärna.

Om vi har en längtan efter att gå djupt och smalt, är vi menade att lyssna och tro på den längtan. Även om vi då tvingas att vara selektiva med vår tid. Äkta närvaro kräver skapande frånvaro och ingen behöver vår ständiga fysiska närvaro. Mellanrum och avbrott kan skapa närhet som hade uteblivit med en ständig närvaro.

Kanske har du semester nu. Kanske är du mitt uppe i ett projekt utan tid att stanna upp. Kanske är tid din främsta tillgång. Oavsett var du befinner dig i tid och rum kommer här några frågor för reflektion. Välj gärna den fråga som talar mest till dig och svara på den med penna och papper.

• När du tittar tillbaka på året som hittills gått, vad har betytt allra mest för dig?
• Vilka bilder i din telefon från året tycker du mest om? Varför?
• Vilka människor har fått störst plats i ditt hjärta?
• Finns det något som har tyngt dig den senaste tiden? Vad och varför?
  
  
• Vad har gjort dig glad och energifylld respektive ledsen eller frustrerad?
• Vilka planer har genomförts och vilka har förblivit planer?
• Vad har du lagt mest tid och energi på under året?
• Vilket ord skulle bäst beskriva ditt år så här långt?
  
  
• Vilka frågor bär du på just nu?
• Vad längtar du efter och vem saknar du?
• Vilket ord skulle du helst vilja ha som rubrik på de kommande månaderna?
• Finns det något som du inte litar på att livet ska ge dig? Vad och varför?
  
  
• På vilka sätt vill du skapa utrymme i ditt liv?
• Vilka steg och beslut skulle leda till frihet för dig?
• Är du oärlig mot dig själv eller någon annan just nu?
• Vad är du tacksam för och vad är allra viktigast att säga eller göra i dag?

Tro på nuets kraft och gårdagens ödmjukhet. Tro på att möta ögon. Tro på att bry dig om. Tro på djurens, blommornas och trädens förmåga att omfamna. Tro på att solen lyser för dig. Tro på att livet bär dina steg. Tro på din förmåga att frigöra det som känns trångt. Tro på barnen och framtiden. Tro på kroppens förmåga att läka.

Tro på att vinden vägleder dina steg. Tro på det som öppnar sig när du slappnar av. Tro på orden du väljer när du känner dig stark och levande. Tro på att svar finns i tystnaden. Tro på dem som säger att du är vacker, älskad och trygg. Tro på skönhet och mirakel. Tro på din förmåga att bli och vara allt du drömmer om att bli och vara.

Tro på ditt hjärta och din längtan. Tro på tråden som lyfter din ryggrad mot himlen. Tro på dem som gör dig berörd. Tro på livets förmåga att riva murar. Tro på din förmåga att tro. Tro på tron, även när du tvivlar. Tro på dem som inte klarar av att tro på sig själva. Tro på att varje minut är fullständig. Tro på att du är hel, även när du känner dig trasig. Tro.

Ett glas kallt vatten efter att ha ätit något lite för starkt eller sött… Att bli frisk efter att ha varit sjuk… En busschaufför som vinkar till dig i den tidiga morgonrusningen…

Ett oväntat möte med någon som känns som en förlorad tvilling… Att ge bort en peng till någon som behöver den bättre än du… En fullmåne genom tältet, i sovsäcken efter kvällsdoppet… Ett nystädat vardagsrum med doft av såpa… Ärlighet och rena känslor tömda på papper… En hund som springer emot dig med viftande svans…

Att hitta ett gammalt kvitto i fickan från en fika med en kär vän… En vas  med nyplockade blommor… Att vakna efter en god och avslappnad natts sömn… Ett barn som skrattar så att han eller hon kiknar… På rygg i gräset med molnen ovanför dig… Ett vykort i brevlådan, från någon du älskar, adresserat till dig…

Ett beslut fattat ur mod och integritet, på väg mot en dröm… Ögon som ser att du klippt dig, trots att du bara putsat några millimeter… En förlorad men upphittad plånbok som lämnats in av en främling ur omsorg för dig… Doften av någon eller något i din barndom… En skål med röda solvarma smultron… En hel regnbåge med början och slut…

En citronfjäril som landar precis framför dina fötter… Doften av sommarregn mot asfalt… Öppna fönster med vårens ljud och vindar utanför… Ett sms från en gammal vän eller kollega du inte hört av på länge… Din favoritlåt precis när du sätter på bilradion… Var du än är, hur du än mår, vad du än gjort eller misslyckats med att göra. Alltid lycka som längtar efter att snudda vid dig.

Det sägs att en vuxen människa fattar ungefär 35 000 beslut varje dag. Många fattas under ytan och går oss obemärkt förbi. Andra kräver mer tid för eftertanke och ett aktivt beslut från vår sida. 

Kanske tar vi ibland på oss ett för stort ansvar för våra beslut och liv? Kanske vågar vi inte vila i livets vägledning? Knoppar slår ut, utan ett aktivt beslut från deras sida. Saker och ting inträffar, även om vi försöker ta befälet över dem. 

Kanske är det viktigaste beslutet att lita på livet, oavsett vad som sker? Kanske kan vi närma oss naturens sätt att handskas med rytmen av upp- och nedgång, frost och duggregn, dag och natt? Kanske är livets rytm inte mer komplicerat än andetagets? 

Om vi lever nära naturen får vi automatiskt påminnelser om när det är tid för vila eller aktivitet. Soluppgången och fågelkvittret väcker oss, månens återkommande rytm visar oss vikten av att leva i samklang med våra kroppar och kvällssolens gula ljus manar till nedvarvning och reflektion. 

Även mänskliga ankare kan hjälpa oss att stanna upp. Förr ringde kyrkklockor för att vi skulle samlas och samla oss. I dag kanske vi får ta ett större ansvar för att ankra oss själva och varandra i naturens rytm, hitta våra egna kyrkor att vända oss till för vägledning och själslig näring.

De bästa besluten fattas i förtid, inte i reaktion på något som redan har hänt. Grundade värderingar och livgivande visioner kan vägleda våra stora steg, medan de små besluten kan överlåtas till vardagens andetag. Vi behöver inte hålla krampaktigt i allt, det är livets uppgift att bära oss.  

När vi ska fatta stora livsbeslut måste vi börja med livet, inte beslutet i sig. Vi kan titta bakåt för att lära oss av de steg vi redan har tagit, titta oss omkring för att upptäcka ledtrådar i nuet och titta framåt för att lyfta blicken till den stora visionen för våra liv. 

Vad kan historian berätta om livets rytm för oss? Vilka känslor är aktiverade i nuet och vilka ritualer ger ledtrådar till vad som passar oss och våra liv? Vilka behöver vi vara för att nå upp till den vision vi vill efterlikna? Åt vilket håll vill livet att vi ska gå? 

Att skapa en själfull rytm för vardagen kräver disciplin, men ger en trygghet att vila i och frihet från att behöva disciplin i allt. Om vi tar hand om oss själva och kontakten med vårt inre, tar livet hand om oss. Om vi en dag i taget fokuserar på nästa kloka steg, tar framtiden ett klokt steg mot oss. 

Vad skulle hända om vi avstod mer än vad vi adderade? Hur skulle våra liv påverkas av att inte längre kunna förflytta oss geografiskt, om vi inte kunde konsumera mer eller bygga större? Om vi skulle fasta från något, vad skulle göra oss mest gott att avstå ifrån?

Tänk om dagen i dag är nystarten för något litet, men värdigt. Tänk om vår villighet att välja enkelhet står i proportion till vårt välmående. Tänk om drömmen som ligger begravd, är livsvägen vi är menade att trampa. 

En dröm behöver inte vara stor, i världens ögon. Den kan vara stillsam, tyst och längta efter det lilla. Ett liv där andetagen får plats, tankarna utrymme och själen tid att breda ut sig.

Om 10 år kommer vi att se tillbaka på detta år med vemod och glädje. Vemod för det som fanns, men inte längre finns, för insikter som inte hade landat och visdom som inte omsattes till handling. Glädje för ytterligare 10 år på jorden, en rikare historia och steg som togs för framtidens drömmar.

Vad är vi beredda att avstå från för att det som har dött inom oss ska få komma till liv igen? Vad vill vi tacka nej till? Vad vill vi titta tillbaka på om 10 år? Åt vilket håll vill drömmarna inuti leda oss?

Behöver du ett avbrott från livets ström av intryck? Längtar du efter klarhet, tid och utrymme? Vill du egentligen hellre skala av än att lägga till något i ditt liv? Glömmer du ibland att det enda du behöver veta är vad du ska göra de närmaste tio minuterna? 

Ibland är vi kalla, hungriga, irriterade och trötta, i värsta fall samtidigt. Då är det svårare att fatta kloka beslut som bygger på enkelhet, visdom och framtidstro. Det kluriga är att gränsen mellan tillfreds och urlakad kan vara hårfin, men med vördnadsfulla och finstämda ritualer behöver dalar inte bli bråddjup.

Om vi sparar energi till det som betyder mest säkerställer vi att vi bygger på rätt slott. Om vi alltid har marginaler och vita hålrum i kalendern behöver vi inte överbelasta livet. Om vi fyller våra kroppar med sömn och frisk luft känns det komplexa mindre komplicerat.

Kanske är det dags att stänga ned dagen även om klockan bara är två? Kanske ska vi bjuda in en vän i våra tankar? Kanske behöver vi ställa oss upp och stretcha, sätta oss ned och meditera eller öppna fönstret för några djupa andetag? Vi människor är klokast i samklang med oss själva.

Nästa gång livet känns splittrat eller överbelamrat, låt oss vända hem till enkelheten. Låt oss njuta av att missa saker och vila i vetskapen om att det enkla vill väl. Ju färre åtaganden, desto djupare rötter. Ju färre samtal, desto viktigare. Ju tydligare vision, desto lättare att prioritera kommande tio minuter. 

Låt oss skapa heliga hålrum i vardagens brus. Låt oss säkerställa att de viktigaste besluten får plats och gör oss öppna för vägar vi ännu inte ser. Ge oss tålamod, tillit och vördnad inför den enkelhet som just nu lägger armarna kring oss. Låt oss välja det enkla, precis som snödropparna väljer ljus.

Solens strålar landar på dina fötter, väcker dig ur din vakna sömn. Du reser dig upp och börjar gå. Går längs längtan, lyfts av ljuset. Solen lyser bara för dig. Vinden visar vilket håll som är ditt. Vågor rullar in med mod. I träden sitter fåglar som sjunger i färg, de vet vad du behöver. Gårdagens drömmar har fått liv.

Framför dig går de som en gång fanns, de sträcker ut sina händer mot dig. Du småspringer för att hinna ikapp. Mitt i ett leende försvinner de, flyttar in i dig och förstärker ljuset som är ditt.

Så minns du att även du är en som går före, någon som lyser för dem som småspringer efter att ha väckts av solens strålar. Livet tappar sina tyngder, bara det viktigaste består. Horisontens rand visar ett före och ett efter. Nu bor solen i dig. Vardagen som inte visste vad den ville har hittat hem till morgondagens dröm. Ingenting kan stoppa dig nu.

Ju längre bort vi kommer från naturen, ett desto mer förorenat ljud omger oss. Tåg, lastbilar, flygplan och sopbilar. Våra öron är ständigt på sin vakt och naturens läkande ljud drunknar i mänsklighetens artificiella.

Vi människor är föränderliga, men jag tror att vårt nervsystem och våra kroppar påverkas av de föroreningar som tar sig in genom hud, öron, ögon, munnar, lungor, djupt in i våra celler och vår själ.

Avståndet till och frånvaron av daglig kontakt med jord, hav, vind, blommor och fåglar gör att vi på sikt trubbas av, försvagas och tappar kontakten med dem vi är. Vi behöver naturen och den behöver oss.

Jag tror inte att vi kan läka på djupet om våra kroppar och sinnen ständigt stressas av vår omgivning, men jag tror inte heller att alla kan, vill eller ska lämna stadsmiljöer och puls. Skog och mark kan omfamna oss var vi än bor och vi kan finna gas och broms mellan acceptans och allvar.

Naturen bär oss i sin famn, precis som den bär sädesärlor, ekorrar och förgätmigej. Den är en hamn som alltid väntar och längtar. Den förstår att vi inte alltid har tid, men sörjer varje dag utan oss.

Att låta sig omfamnas av naturen är att veta att man är älskad. Det är att ha tillit till utomhusluftens kraft och solens värmande strålar. Det är att ge tid till grönskan och regelbundet finna vila för öron, ögon och själ. 

Vad som än ligger framför oss vill landskapet lyfta nästa steg. Vad som än ligger bakom oss kan skog och hav läka det som smärtat. Vilka svar vi än väntar på bär naturen ledtrådar och visdom i sin famn.

Låt oss ge tid till det viktiga och långsiktiga och ta steg bort från stress och brus. Gör oss mer lika naturen med tålmodighet, uthållighet och tillit. Hjälp oss att älska som naturen älskar oss.

Jag längtar mer sällan efter det som är nytt, men oftare efter det som är sant. Djup och tystnad lyfter högre än bredd och tempo. Hemma värmer mer än att resa bort. Produktivitet lyser, synlighet dalar.

Livet är föränderligt. Det som blommade igår kan ha förlorat glansen i dag. Det som kändes som ett spännande äventyr för ett år sedan, kan ha omformats till mättnad nu.

Vi är små människor burna av ett stort liv som älskar att se oss växa och värna om det som är viktigast. Rytmen av utveckling och andrum är inbyggd i oss, men vågar vi lita på vinsten av att stänga ned en stund för att komma tillbaka med nya ögon och ny kraft?

Kanske behöver vi vila innan vi känner oss lättretliga, fumliga, glömska, överväldigade eller trötta? Vila är inte ett straff, utan en gåva och en nödvändighet för att sanningen ska komma till tals.

Med öppna händer kan vi ta emot det som höjda axlar missar. Med ankrande andrum i veckans rytm blir vilan en livsstil snarare än en semester när kraften tagit slut. Med pauser mellan livets byggstenar kan närvaro och tacksamhet få luft.

Om vi är rädda för att missa något är det ett tecken på att vila är precis vad vi behöver. Om kreativiteten känns som ett ok över axlarna behöver den siesta. Om vi andas snabbt och ytligt eller har ont någonstans är det kroppens sätt att ropa ”lyssna på mig”.

Djup rekreation handlar inte om att boka en massage på lunchen eller besöka ett spa. Det går inte att köpa sig fri när själen ropar. Det tar tid att lyssna efter djupa svar som inte visar sig så länge vi befinner oss på ytan. Vi behöver vila på flera olika nivåer.

Fysisk vila kan bestå av sömn, tid i soffan, självmassage och långa promenader. Mental vila hjälper hjärnan att sortera bort det oviktiga och vaska fram de guldkorn som sedan kan användas i vårt arbete. Själslig vila kräver att vi släpper taget och lutar oss tillbaka i den kraft som målar himlen rosa.

Känslomässig vila kan vara att välja tid med människor där det inte finns några andra önskemål än att uttrycka det som är sant. Social vila kan vara att välja ensamhet för att inte färgas av andra människors tankar och åsikter – och för att höra själens röst.

Sensorisk vila kan vara att lämna miljöer, måltider, ljud, skärmar, aktiviteter och projekt som vanligtvis tar plats i vardagen. Kreativ vila kan innebära att stänga ned vårt främsta uttryckssätt för att prova andra outforskade vägar.

Jag läste en gång att vi behöver minst en timme per dag, en dag per vecka och en vecka per år då vi kopplar av, kopplar ned och kopplar bort. Tid då vi möter de djupa andetagen och mellanrummen som inte liknar vår vardag. Utrymmen som säkerställer att vi hör det som är sant.

Vad är ett nästa litet steg för vår längtan? Vad behöver vi just nu? Vilken typ av vila skulle vi vilja ge oss själva i present? Vad stressar? På vilka sätt pratar våra kroppar? Hur kan vilan bli ett livgivande ankare som bär nästa år på sina axlar? Vilans hemlighet? Att stämma träff med den långt innan vi behöver den.

Det fanns en tid då hela livet låg framför mig. Obekymrat sparkade jag av mig mina skor i hallen efter skolan. Solen gick upp morgon efter morgon. Månen lyste för mig medan jag sov. Livet passerade och dagar radades upp som dagar gör.

Det finns en tid då hela livet kommer att ligga bakom mig. Månen kommer att leta efter mig om nätterna, solen kommer att värma upp andra hjärtan, för mina dagar är till ända. Mitt minne kommer att bevaras i trädens sus, i havets ebb och flod, på ängar och öppna fält.

Det finns ett nu. Tiden står hand i hand runtomkring oss, ramar in smärtpunkter och innerlighet. Månen och solen missar ingenting, träden är tysta vittnen inför det liv som just nu rullas ut framför och inuti oss. Varje dag vill bära oss på sina axlar, lyfta oss så högt att vi kan se vår egen horisont.

Dagar har snart blivit till ett år. Lärdomar står på kö för att förvaltas. Ledtrådar är utplacerade längs våra känslor och drömmar uttrycker det vi inte har lyckats sätta ord på ännu.

Vem har jag varit detta år? Vad har jag utfört med närvaro, noggrannhet och inlevelse? Vilka nya tankar och vanor har omfamnat mig? Vilka ögon har berört mig och vad har jag bidragit med? Vad har fallit i glömska och på vilka sätt har enkelheten fått stå tillbaka?

Vad i mig längtar efter utrymme? Vad och vem vill jag möta och hur kan jag säkerställa att jag möter mig själv? Vilka vägar vill jag vandra och vilka dörrar vill jag stänga? Vad har jag vuxit ur och hur kan jag hedra de dagar som är på väg?

Vad vill livet med mig? Tar jag mig tid att lyssna på längtan inuti? Hur kan jag leva på ett sätt så att dagar vecklas ut i lagom takt, så att min själ hinner med? Vilka ledord kan tjäna som mentorer när jag glömmer att andas? Vad behöver jag skala bort för att ha tid att möta både måne och sol?